Till minnet av alla som tagits ifrån oss alltför tidigt

Min pappa är född 1941 och för ett par år sedan nämnde han sorgen över att alltfler av hans vänner lämnade jordelivet. Jag delade hans sorg och samtidigt upptäckte jag att jag fick en hård, värkande klump i halsen och som ett hugg i magen – minnesbilder över oräkneliga vänner spelades ombett upp i huvudet och tog ett fast grepp om mitt känsloregister.
De här förlusterna av vänner som min pappa drabbades av i livet hade hänt mig sedan jag var 14 år.
Oräkneliga, oavbrutet genom livet, socio-emotionellt vilsna, rädda och destruktiva likar.
Det enda som hade behövts, det enda som behövs(!), är att se dessa barn och ungdomar, att förstå deras behov av vägledning i socio-emotionell utveckling. Det enda som behövs är resurser – materiella resurser måste bli underkastade mänsklig hälsa.

Den inre hälsan hos barn är var vi behöver börja. Hos alla barn utan missriktade försök till att ”sortera ut” de som ”har problem”:
Varför? Jo, för att det går inte att upptäcka merparten av dessa! Det är omöjligt.

Beroendesyndrom drabbar inte någon viss identifierbar typ.
Social yta, social anpassning och social etablering är inte detsamma som sundhet!

Tänk, hur många lysande intellekt samhället går miste om på grund av att barnet växer upp i en miljö där anknytning inte blir en naturlig del i den lillas utveckling. Där upplevelsen av utanförskap och den ofrivilliga dragningen till den invanda isoleringen till slut blir så smärtsam så att beroendet av något – prestation, synas, clown-rollen, vara-duktig-behov för att ens ses och så vidare.
Smärtan av att vara ensam, att vara oförmögen att anknyta på ett innerligt och djupare plan uttrycker sig på väldigt olika sätt.
Alkoholen är dit 1 miljon av dagens vuxna dras – 1 av 7 vuxna.
Av det drabbas 1 av 5 barn i Sverige idag.
Sedan har vi alla som flyr i annat – arbetsnarkomani, spel, relationsjakt, relationer och så vidare där hjärnan är den som producerar extrema mängder dopaminer och andra substanser som, ja, en människa också blir beroende av.

Kan krisen med Covid-19 som vi, hela mänskligheten, drabbas av globalt vara vad som börjar få oss att förstå vad som är viktigt på riktigt med att vara en människa bland andra människor, människor bland andra djur och en människa på vår underbara och rika planet Jorden?
Kan det vara dags att vi som förstår och bryr oss om vår humanitet att bli kompromisslösa? Kan vi kräva att de som ska tjäna oss, våra tjänstemän, prioriterar vad som är viktigt på riktigt?

I min senaste bok ”A Hair’s Breadth – A Leap Beyond Chance” som är en familjesaga i ett samhälle i framtiden där vi tagit humanitära frågor till ett framgångsrikt och innovativt samhälle – en framtid där människan får komma till sin fulla rätt.

I mina tidigare böcker – ”Jag ville bara dansa” och ”Nu har dansen börjat” kan du läsa om hur min son och jag hamnade rätt. Och hur, skrämmande nog, mycket av att vi är där vi är idag handlade om tur och att jag råkade vara en person som är målmedveten och envis. Tänk om jag hade varit lite mer uppgiven, tänk om vi inte hade blivit anmälda, tänk om det inte funnits resurser i samhället att stötta oss. Tänk om jag inte vetat att det fanns andra med beroendesyndrom som jag kunde få tips av.

Vad är viktigt på riktigt för dig, kära läsare?

Inga kommentarer

    Lämna svar